Här hittar du fördjupande texter om vanliga problemområden i nära relationer och vardagsliv.
Texterna syftar till igenkänning, förståelse och vägledning vidare.
Här får du upptäcka betydelsen av anknytning i den tidiga barndomen och hur den påverkar oss genom hela livet.
Kom ihåg att:
Om du hittar ditt anknytningsmönster så är det inte hela sanningen om dig. Mycket kan ändras genom goda relationer, insikt, terapi, mod och tålamod. Det kan ge en idé om hur din uppväxt påverkar sättet du bemöter din omgivning och kanske kan du hitta saker som du har lust att utveckla hos dig själv.
Du är mångfacetterad har ofta tillgång till strategier från alla anknytningsmönster.
Du kan reagera olika i olika kärleksrelationer eller nära relationer, beroende på vilken typ av partner du väljer, eller vilken kollega eller chef du råkar hamna med på jobbet.
Som vuxen har jag lika lätt att säga ja som nej, har lätt att sätta gränser och etablera mig i en stabil, nära, trygg och tillitsfull relation. Det är en självklarhet att jag är värd att älskas.
Som vuxen undrar jag ofta om min partner älskar mig helt och hållet och om hen tänker stanna kvar i relationen. Detta gör att jag ofta är klängig, eftersom jag är osäker på min partner.
Som vuxen känner jag oftare obehag än glädje i känslomässig närhet. Jag har svårt att öppna mig och berätta om känslor och tankar.
Som vuxen kan jag ha svårt att skapa varaktiga kärleksrelationer. Jag kan ha svårt att sätta gränser och skydda min integritet. Jag kan känna stor misstro mot andra människor. Jag kan hålla mig ständigt sysselsatt så att jag inte känner några jobbiga känslor.
Som vuxen har jag lika lätt att säga ja som nej, har lätt att sätta gränser och etablera mig i en stabil, nära, trygg och tillitsfull relation. Det är en självklarhet att jag är värd att älskas.
Jag växte upp i ett hem där jag för det mesta upplevde att min förälder var kärleksfulla och varma. De lärde mig att sätta gränser och säga ifrån, jag kände mig accepterad när jag hade en egen åsikt och jag blev uppmuntrad till att vara självständig.
Mina föräldrar hjälpte och stöttade mig när jag hade det svårt och de var intresserade av hur jag mådde. Jag kände mig älskad av mina föräldrar och de var bra på att visa mig känslor och närhet.
Passar det ihop med dig?
Jag känner mig säker på att andra kommer att finnas till hands för mig när jag behöver dem.
Jag har ganska lätt att komma nära andra människor.
Om det är något som bekymrar mig så märker andra oftast det och bryr sig om mig.
Jag är säker på att andra människor kommer att tycka om och respektera mig.
60–70 procent av barnen i västvärlden har en trygg anknytning. De känner sig trygga i förälderns närvaro och kan använda dem som en trygg bas att återgå till när de vill utforska sin omgivning.
Ett barn som upplever en nära, varm och obruten relation till en känslomässigt tillgänglig mamma, pappa eller annan primär och permanent omvårdnadsperson under sina första levnadsår, kommer att utveckla en trygg anknytning.
I relationer där trygg anknytning bildas hos barnet speglar föräldrarna sitt barn och hjälper det med att reglera och hantera sina känslor. I den trygga relationen lär barnet sig så småningom att mentalisera.
Mentalisering är förmågan att kunna tänka och känna sig in i en annan människa samt att tolka och välja sitt beteende utifrån egna känslor, tankar och önskemål.
Tyvärr är det ingen garanti för att man kan gå igenom livet utan problem. Våldsamma händelser kan ha en negativ påverkan på en trygg anknytning. Men en bra början i livet, där vi har skapat en trygg bas i oss själva med hjälp av våra föräldrar, kan definitivt hjälpa oss senare i livet.
Människor som har en trygg anknytning har ofta lätt att bygga relationer oavsett om den andra är trygg, otrygg undvikande eller otrygg ambivalent i sitt anknytningsmönster.
Om två tryggt anknutna människor träffar varandra och börjar en relation blir resultatet ofta en långvarig och stabil relation där upplevelsen av närhet är trygg.
Om en tryggt anknuten person inleder en relation med en otrygg undvikande eller otrygg ambivalent partner kan tryggheten ofta smitta av sig och bidra till ökad trygghet hos den andra.
Om ett tryggt anknutet barn blir lämnat av sin förälder protesterar barnet kraftfullt och känslomässigt. När föräldern återkommer söker barnet kontakt och låter sig snabbt tröstas. När barnet känner sig tryggt igen återgår det till att utforska sin omgivning.
Barn som vid cirka ett års ålder visar ett tryggt anknytningsmönster kan ofta förutsägas reagera tryggt även i förskoleåldern. De beskrivs ofta som samarbetsvilliga, omtyckta, framåt och resursrika.
Ett tryggt anknutet barn behandlar sina föräldrar avslappnat och vänskapligt. Barnet har förtroende för dem, kan delta i okomplicerade samtal och uttrycker sina behov tydligt utan rädsla för att bli övergiven.
Detta skapar balans mellan självständighet och förmågan att vara nära en annan människa.
Även med en trygg anknytning kan livet innehålla sorg, ångest, kriser eller relationsproblem. I gestaltterapi kartläggs relationen till dig själv och din omgivning genom ett fenomenologiskt tillvägagångssätt.
Ökad medvetenhet skapar möjlighet att pröva nya val eller behålla strategier som fungerar. Gestaltterapi kan hjälpa dig att möta dig själv och omvärlden på ett kreativt och hälsosamt sätt.
TRE kan hjälpa dig att återställa fysisk och mental balans samt stärka förmågan till självreglering. Även personer med trygg anknytning kan drabbas av stress eller traumatiserande upplevelser.
TRE arbetar från kroppen och uppåt genom att lugna nervsystemet, minska stresshormoner och skapa en faktisk och upplevd känsla av trygghet, avslappning och lugn.
Som vuxen känner jag oftare obehag än glädje i känslomässig närhet. Jag har svårt att öppna mig och berätta om känslor och tankar.
Om någon skulle försöka komma nära mig och lära känna mig, har jag svårt att tro att de skulle finna något särskilt spännande. Jag har svårt att knyta an till någon.
Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar hade svårt att visa känslor, både med ord och med fysisk närhet, vilket gjorde att jag inte så ofta fick kärleksfulla varma kramar. I min familj var jag bra på att vara stark.
Jag berättade inte för mina föräldrar om jag har haft en jobbig upplevelse eller om jag mådde känslomässigt dåligt. Jag var bra på att vara snäll och visa upp en fasad utåt där jag var glad, oavsett hur jag mådde inuti. Jag kunde ofta känna mig ensam men jag tryckte ner känslan och pratade inte om det.
Mina föräldrar var känslomässigt svårtillgängliga och hade ofta många andra saker att göra som var viktigare än jag.
Passar det ihop med dig?
Jag litar hellre på mig själv än på andra människor.
Jag tycker att det är jobbigt att vara beroende av andra.
Jag oroar mig för att människor ska komma mig för nära.
Jag bedömer människors värde utifrån vad de åstadkommer.
Jag är mer styrd av mina tankar än mina känslor.
Om jag har föräldrar som inte stod ut med mina känslor, kanske osynliggjorde eller avvisade mig när jag var arg, ledsen eller glad, lärde jag mig att när jag söker närhet blir jag avvisad och det gör ont.
Om jag däremot inte visade känslor och höll avstånd stod de ut med mig. Min idé om hur nära relationer fungerar blev då att jag måste hålla distans för att inte bli avvisad.
I vuxenlivet följer dessa erfarenheter med. Det är inte längre bara mina föräldrar som upplevs som avvisande, utan detta blir ett tolkningsfilter som jag möter andra människor genom.
Samtidigt kan barn knyta an till flera andra personer än sin primära anknytningsperson, vilket kan ge möjlighet att utveckla andra strategier för närhet.
Otrygg undvikande / trygg:
Om jag som otryggt undvikande anknuten går in i en relation med en tryggt anknuten partner, kan min trygghet i närhet och relationer växa. Min partners trygghet smittar av sig och jag känner mig lugnare och mer stabil.
Otrygg undvikande / otrygg undvikande:
I relationer där båda har ett otryggt undvikande anknytningsmönster dominerar ofta tankar över känslor. Närhet undviks och distans väljs. Passion kan bli svår att upprätthålla, även om relationen kan präglas av förnuftiga beslut.
Otrygg undvikande / otrygg ambivalent:
I relation med en otryggt ambivalent partner kan jag känna mig upplivad. Partnerns starka känslor ger mig tillgång till mina egna känslor. I början kan relationen präglas av stark närhet och passion.
När relationen fördjupas och smärtsamma erfarenheter av närhet väcks, kan jag börja tvivla på relationen och dra mig undan.
Barnet beskrivs ofta som emotionellt isolerat, ibland fientligt eller asocialt, men också paradoxalt nog uppmärksamhetssökande.
Ett otryggt undvikande anknutet barn håller sina föräldrar på avstånd. Återföreningar sker formellt utan starka känslouttryck. Barnet är ofta upptaget av aktiviteter och avvisar föräldrarnas initiativ.
Gestaltterapi hjälper till att identifiera vilka beteendemönster du använder i nära relationer och vad dessa mönster ger dig – och kostar dig.
I terapin kan vi arbeta med de rädslor och den ångest som väcks när någon kommer för nära, i ett tryggt och lugnt sammanhang.
Genom att successivt lära dig stanna i känslor av rädsla och ångest utan att fly, kan du få tillgång till den närhet du ofta längtar efter.
Trauma Release Exercises arbetar med spänningar och minnen som sitter kvar i kroppen. Genom övningarna kan du lösa upp dessa och lättare acceptera kroppsliga sensationer.
TRE hjälper till att lugna nervsystemet, minska ångest och öka förmågan att stanna kvar i starka känslor utan att trycka bort dem.
Metoden används för att grunda kroppen, skapa trygghet och frigöra spänningar hos personer som ofta befinner sig i försvarsläge.
Som vuxen undrar jag ofta om min partner älskar mig helt och hållet och om hen tänker stanna kvar i relationen. Detta gör att jag ofta är klängig därför att jag är osäker på min partner.
Jag idealiserar min partner och sätter mig själv i underläge, för att jag inte tror att jag är värd att älskas.
Jag växte upp med föräldrar som ibland var omhändertagande och ibland avvisande när jag hade behov av stöd, hjälp eller villa berätta något. Mina föräldrar kunde få för sig att hota med att lämna eller överge mig, även om de inte menade det.
Jag kända ofta separationsångest därför att jag inte var säker på om jag kunde lita på dem helhjärtat. Jag fick vara beredd på att stå på egna ben och ta hand om mig själv. Mina föräldrar hade sina egna problem att kämpa med till exempel missbruk eller psykisk instabilitet.
Passar det ihop med dig?
Jag upplever att andra inte vill komma så nära mig som jag skulle vilja.
Jag oroar mig för att andra inte ska bry sig lika mycket om mig som jag bryr mig om dem.
Jag blir orolig om andra inte finns till hands när jag behöver dem.
Jag har ingen förväntan om att jag ska få trygghet och närhet från andra.
En eller båda mina föräldrar är ibland starkt engagerade i mig och ibland helt upptagna av sina egna behov. Jag upplever dem som nyckfulla och kan inte lita på att de finns där för mig när jag behöver dem.
Tillgången till mina föräldrar styrs av deras behov och inte av mina. Därför är jag ständigt orolig för att den närhet som är så viktig för mig ska tas ifrån mig.
Jag upplever att om jag är klängig eller gnällig får jag mer närhet och uppmärksamhet. Jag har svårt att känna mig lugn eftersom jag inte helt litar på mina föräldrar och bevakar varje steg de tar.
När jag blir vuxen följer denna relationserfarenhet med. Det är inte längre bara mina föräldrar som upplevs som nyckfulla, utan detta blir ett tolkningsmönster i mötet med andra människor.
Samtidigt kan barn knyta an till flera andra personer än sin primära anknytningsperson och därigenom utveckla andra strategier för närhet.
Otrygg ambivalent / trygg:
Om jag som otryggt ambivalent anknuten inleder en relation med en tryggt anknuten person kan min trygghet i relationer växa. Min partners trygghet smittar av sig och jag känner mig lugnare och mindre rädd, till exempel vid separationer eller avsked.
Otrygg ambivalent / otrygg ambivalent:
I relationer där båda har ett otryggt ambivalent anknytningsmönster dominerar känslor över tankar. Relationen präglas ofta av stark passion, svartsjuka och rädsla för att inte vara tillräcklig.
Trots längtan efter närhet kan jag knuffa bort den andre, då känslan av att aldrig bli älskad nog tar över.
Otrygg ambivalent / otrygg undvikande:
I relation med en otryggt undvikande partner kan jag initialt känna mig lugnare och tryggare. Jag upplever partnern som stabil och kontrollerad.
När partnern behöver egen tid väcks dock rädslor för övergivenhet. Jag kan bli klängig, svartsjuk eller avvisande i ett försök att hantera ångesten.
Kontakten med föräldrarna präglas av osäkerhet, rädsla och försök att bli tröstad. Jag kan växla mellan förtroende, fientlighet, charm och direkthet. Anknytningssystemet är ständigt aktiverat.
Barnet beskrivs ofta som mycket uppmärksamhetssökande, impulsivt, lättfrustrerat eller som hjälplöst och passivt.
Som otryggt ambivalent anknuten styrs jag ofta av ångest och rädsla i nära relationer. I terapin identifierar vi dessa smärtpunkter och övar på att stanna kvar i känslorna.
Genom att integrera insikterna i små, trygga steg kan du utveckla ökad självreglering och balans i relation till både dig själv och andra.
Trauman uppstår i ensamhet men kan bara läkas i kontakt.
TRE hjälper till att lugna nervsystemet, minska ångest och öka kroppslig trygghet. Det blir lättare att stanna kvar i svåra känslor utan att bli överväldigad.
Övningarna används för att grunda kroppen, lösa upp spänningar och skapa ett inre tryggt tillstånd där återhämtning blir möjlig.
Som vuxen kan jag ha svårt att skapa varaktiga kärleksrelationer. Jag kan ha svårt att sätta gränser och skydda min integritet. Jag kan känna stort misstro mot andra människor. Jag kan hålla mig ständigt sysselsatt så att jag inte känner några jobbiga känslor, till exempel arbetsnarkomani eller pedantiskt städande.
Jag har växt upp med föräldrar som ibland hade ett oförutsägbart och skrämmande beteende mot mig. Den ena eller båda mina föräldrar har själva blivit utsatta för traumatiska upplevelser som de inte har bearbetat.
Om jag blev arg reagerade mina föräldrar, den ena eller båda, med att också bli arga. Om jag blev ledsen över att de var elaka mot mig blev de mer elaka.
De hade inte förmågan att ta emot mina känslor eller reaktioner. När jag blev äldre, 6 år och uppåt, upplevde jag att föräldra- barnrollerna ibland kunde kastas om, så att jag blev förälder för dem. Ibland kunde jag också bli fientlig eller bestraffande mot dem.
Passar det ihop med dig?
Barn med en desorganiserad anknytning lyckas inte skapa någon strategi för att organisera sin anknytning till sin primära anknytningsperson. Detta skiljer dem från barn med otrygg undvikande eller otrygg ambivalent anknytning, som utvecklar organiserade strategier för att få närhet, skydd och trygghet.
Barn med trygg anknytning behöver ingen strategi – deras behov blir mötta på ett tillräckligt förutsägbart sätt.
Om ett barn upprepade gånger utsätts för svek, långa separationer, övergivenhet, skrämmande, oförutsägbart eller våldsamt hotfullt beteende från sina föräldrar, finns det stor risk att barnet utvecklar en desorganiserad anknytning.
Föräldrar som agerar på detta sätt bär ofta själva på obearbetade trauman. När barnet söker trygghet möts det av rädsla, vrede eller otrygghet. Förälderns känslor överförs till barnet, som istället för tröst upplever skräck och hjälplöshet.
Intensiv rädsla i situationer där barnet är hjälplöst och maktlöst utgör grunden för traumatisering.
Föräldrar kan vara skrämmande både medvetet och omedvetet. Ilska, kroppsspänningar, blickar eller oförmåga att hantera egna känslor påverkar barnet, som saknar den trygga vuxna som behövs för känsloreglering.
Att vara beroende av en vuxen som själv är överväldigad av ilska, rädsla eller sorg skapar en djupt otrygg situation för barnet.
Nära relationer blir förknippade med något hotfullt. Situationer i vuxenlivet kan väcka reaktioner från barndomen och upplevas som livshotande, snarare än som konflikter mellan två vuxna.
Detta kan upplevas som flashbacks där det blir omöjligt att skilja på dåtid och nutid. Reaktionerna styrs av överlevnad snarare än av medvetna val.
När föräldern återkommer kan barnet närma sig på ett desorganiserat sätt, till exempel genom att röra sig i cirklar, vända ryggen till eller avbryta mötet precis innan kontakt uppstår.
Barnet saknar strategi för hur det ska få trygghet, skydd och närhet.
Ett desorganiserat anknutet barn kan försöka kontrollera eller dominera sina föräldrar genom avvisande, överdrivet beskydd, fientlighet eller genom att ta ett vuxenansvar.
Det första steget är stabilisering – att skapa en trygg, förutsägbar och tillitsfull relation till terapeuten och terapirummet.
Därefter arbetar man med sorg över det som gått förlorat. Sorgen gäller den mest sårbara delen av dig – den som behöver mest omsorg och stöd.
Genom att ge sorgen utrymme och värme kan upplevelserna integreras i små steg och bli en del av din livshistoria istället för något som måste undvikas.
Målet är att utveckla självreglering, självreflektion och en stabil självbild så att du kan sätta gränser, uttrycka behov och våga gå in i nära relationer.
Vid desorganiserad anknytning finns ofta många bortträngda minnen och kroppsliga reaktioner. Att ständigt trycka bort dem kan leda till kollaps, kraftlöshet eller kroniska spänningar.
Med Trauma Release Exercises arbetar du med kroppen för att på ett kontrollerat sätt lösa upp djupa spänningar och återknyta kontakten med kroppens signaler.
När spänningar släpper kan känslor och minnesbilder komma upp, vilka sedan kan integreras i gestaltterapin.
Övningarna ger ökad grundning, trygghet och förmåga att vila i dig själv – till nytta i terapin, vardagen, arbetet och i nära relationer.
Anknytning är ett medfött motivationssystem som i början av människans evolution blev utvecklat, selekterat för att säkra avkommans överlevnad.
För ett lite barn finns det, i förbindelse med anknytning, två behov som är motsatt riktade - behovet av närhet, som är kärlek, trygghet och skydd och behovet av autonomi som är strävan efter att hitta sin egen personlighet, en personlighet separerad från mammans. För att kunna utvecklas på bästa sätt är barnet i behov av att det finns balans mellan behoven av närhet och autonomi. När barnet börjar utforska världen, när det börjar krypa och så småningom gå, vill barnet ta sig en liten bit bort från sina föräldrar. För att barnet kan känna sig tryggt i sitt utforskande av världen vänder det sig mot sina föräldrar ibland, för att försäkra sig om att de inte är för långt borta och för att läsa av deras ansikten. Barnet läser av förälderns ansikte för att få en bild av om situationen är lugn och trygg eller farlig och hotfull. Då och då vill barnet återkomma till sin mamma eller pappa för att tanka mer trygghet och efter en stund i knäet kommer lusten att utforska värden att återkomma.
En fråga som i alla livssituationer finns hos människan är: ska jag närma mig eller ska jag ta mig längre bort?
I den trygga anknytningen finns balans mellan suget efter trygghet och närhet och suget efter autonomi och att utforska. Det trygga barnet har lärt sig att känna av och gå efter sina egna behov i motsats till den otryggt anknutne.
För att få en idé om hur vårt anknytningssystem och anknytningsbeteende fungerar och har blivit till, måste vi titta på vår evolutionära utvecklingsmiljö och inte den miljö som vi lever i nu.
När vi föds bär vi en genetisk förväntan om att vi ska leva våra liv i en värld som den såg ut för 30.000 år sedan på den afrikanska savannen.
Vi härstammar ursprungligen från en typ av primater som levde för 35 miljoner år sedan på den afrikanska savannen som inte var bofasta. De bar alltid sina ungar på magen vilket gav en hög grad av skydd, trygghet och närhet. De ungar som av någon anledning inte kunde hänga kvar blev offer för rovdjur. Det är här vårt anknytningsbeteende börjar bli till. Ungen hänger inte på sin mammas mage därför att den tycker att det är mysigt och lustfyllt, den hänger där därför att det är livsviktigt för den. Så en viktig funktion som har blivit framselekterad under vår evolution, under miljoner av år, är att fysisk närhet är enda sättet att överleva. Kommer ungen bort från sin mamma, dör den ganska fort.
Energin i anknytningsbeteendet är dubbelriktad. Bort ifrån det som väcker rädslan och mot skydd, trygghet och närhet. Det betyder att när rädslan väcker anknytningssystemet vill barnet söka sig till sin mamma. När barnet känner av lugnet och tryggheten regleras rädslan ner igen och barnet kommer efter en stund få lust att ta sig bort från sin mamma och börja undersöka och utforska igen. Små barns nervsystem är inte färdigutvecklade och det som kan lugna dem är en vuxen som själv är lugn, trygg och stöttande.
Även om ett anknytningsmönster kan ha stor betydelse för vårt beteende och reaktionsmönstren i nära relationer och vilka tanker vi har om vår omgivning, kan man inte bara dela upp människor i 4 typer av olika anknytningsmönster, utan det kan finnas stora variationer för den enskilda människan. Ett barn kan knyta an till 3-4 personer förutom sina föräldrar och därmed också lära sig andra anknytningsmönster. En bra, trygg, varm och varaktig relation som vuxen kan också ha inflytande på hur vi utvecklas.
Nej anknytningen är alltid stark. Sett i relation till vår evolutionära utvecklingsmiljö är en stark anknytning det enda sättet att överleva. Även om ett barn har föräldrar som försummar eller misshandlar barnet kommer det alltid vara starkt anknutna till dem. (Se också ”Är anknytningen beroende av vem som ger barnet mat”).
Har barnet samma anknytning till mamma och pappa?
Barnets anknytningspersoner är uppdelade i en hierarki. Det finns en primär som ligger högst. I en hotfull och farlig situation ska barnet inte använda dyrbar tid, som kan göra skillnaden på liv och död, på att ta reda på vem det ska springa till. Av samma anledning kollar barnet ofta var den primära anknytningsperson är, så det hela tiden kan minimera tiden det tar att springa till tryggheten.
Nej, den primära delen i anknytningssystemet är det känslomässiga bandet som blir till mellan den primära anknytningspersonen och barnet. Maten är sekundär.
Den amerikanske psykologen Harry Harlow, gjorde från 1963 till 1968 försök med nyfödda apungar som han tog ifrån deras mamma. Han satte dem i en bur och erbjöd dem två olika surrogatmammor. En som var en stålkonstruktion som gav apungen mat när den kom och en annan som var en träkonstruktion som var uppvärmd och överdragen med en mjuk päls. Apungen valde den varma mjuka surrugatmamman istället för den som gav den mat. Vid senare försök fick han den varma mamman att blåsa ut tryckvågor av luft eller sticka ut en spik, vilket bara fick apungen att klamra sig fast ännu mer vid sin surrogatmamma. Det som han bland annat påvisade var att apungen valde en misshandlande varm och mjuk mamma både framför en kall stålkonstruktion som bara gav mat och framför ingen mamma alls.
När barnet är ca 6 månader riktar det sin uppmärksamhet och sitt beteende mot specifika anknytningspersoner. Det är också vid den tiden barnet börjar krypa och har möjligheten att välja att krypa bort ifrån sina föräldrar och utforska världen lite på egen hand. När barnet börjar gå vid 1 års ålder blir anknytningssystemet aktiverat ytterligare och är som mest aktivt mellan 1 och 3 års ålder.
Mentalisering är förmågan att kunna känna in i andra människor och förstå deras beteende utifrån ens eget mentala tillstånd, t.ex. tankar och känslor. Mentaliseringsförmågan i barnet utvecklas under de första månaderna. Barnet formar sin upplevelse utifrån hur deras föräldrar eller andra betydelsefulla personer har sett eller förstått barnet. Om barnet blir bemött av föräldrar som har en bra mentaliseringsförmåga, som är bra på att känna in barnets behov och som försöker att förstå det, se och acceptera det som det är, så kommer barnet att skapa en trygg anknytning. Motsatt kommer ett barn som blir bemött av föräldrar som har en sämre mentaliseringsförmåga, vara mer benäget utveckla en otrygg anknytning.
Mobbing, också kallad kränkande särbehandling, är när någon systematisk blir kränkt av en eller flera andra. Det kan drabba både barn och vuxna. Mobbingen kan i sitt uttryck vara subtil, ogenomtänkt på så sätt att den mobbade bemöts så att denna känner sig ovälkommen, utstött eller utfryst. Det subtila kan finnas i det osagda, med blickar, miner eller tystnad. Det kan vara ryktesspridning, hånskratt eller elaka kommentarer när det uttrycks tydligares. I sin mera våldsamma form kan det ta sig uttryck fysiska kränkningar som knuffar, slag eller hot om våld. Det kan också ta sig uttryck i materiell förstörelse av den mobbades ägodelar.
Mobbning, även kallad kränkande särbehandling, innebär att en person systematiskt blir utsatt för kränkningar av en eller flera andra. Det kan drabba både barn och vuxna.
Mobbning kan vara subtil och svår att upptäcka. Den kan uttryckas genom blickar, miner, tystnad eller genom att den utsatta bemöts på ett sätt som skapar känslor av utanförskap, ovälkommenhet eller utfrysning.
I mer tydliga former kan det handla om ryktesspridning, hånskratt eller elaka kommentarer. I sin mest våldsamma form kan mobbning ta sig uttryck genom fysiska kränkningar som knuffar, slag, hot om våld eller förstörelse av den utsattas ägodelar.
På arbetsplatsen kan mobbning yttra sig genom att du blir undanhållen information, ignorerad i möten, förlöjligad inför andra, påförd skuld eller skam, utsatt för härskartekniker, förnedrad eller bortvald vid befordran.
Mobbaren utsätter den mobbade för systematisk förföljelse genom psykiskt eller fysiskt våld. Det är inte ovanligt att båda förekommer.
Det kan vara svårt att själv se att man är utsatt. Du kanske känner obehag inför att gå till jobbet, olust inför möten, börjar ifrågasätta dig själv och försöker anpassa dig för att smälta in.
Skam, rädsla för att inte bli lyssnad på eller att framstå som svag kan göra att du inte pratar om det. Att berätta för någon är ofta ett nödvändigt första steg för att börja må bättre.
Jag kan hjälpa dig att sätta ord på vad som händer när du börjar må dåligt, särskilt när du försöker anpassa dig och göra det onormala normalt.
Du är alltid välkommen att kontakta mig via mejl eller telefon (länk till kontaktsidan) om du vill stämma av med någon utanför systemet.
Mobbning kan få allvarliga konsekvenser för självkänslan och leda till långvarig psykisk ohälsa. Ur ett anknytningsperspektiv är behovet av att få tillhöra en grupp djupt rotat i vår evolution.
Långvarig mobbning kan skada anknytningen, minska tilliten till andra människor och leda till ångest, sjukskrivningar och diagnoser som PTSD, utmattningsdepression eller generaliserat ångestsyndrom.
Det är viktigt att poängtera att ansvaret alltid ligger hos den som mobbar. Den som utsätts bär aldrig skuld för kränkningarna.
Forskning visar att det inte finns stöd för myter om utseende eller klädstil. Däremot kan personer med ängslighet, osäkerhet eller låg självkänsla löpa större risk att bli utsatta.
Forskning visar att den som mobbar ofta bär på obearbetade erfarenheter av egna kränkningar. Det kan finnas bristande empati, impulsivitet och aggressivitet, samt svårigheter att förstå konsekvenserna av det egna beteendet.
Triggers kan vara platser med många människor, prestationssituationer eller kroppsliga symtom som upplevs som hotfulla. När kroppen ständigt är i beredskap kan det leda till ångest, spänningar och panikreaktioner.
I metakognitiv terapi kartläggs triggers, tankeprocesser och copingstrategier som vidmakthåller stress och ångest.
Under terapin lär du dig nya strategier som inte är självdestruktiva utan stärker självkänslan, tryggheten och din förmåga att leva ditt liv fullt ut.
De flesta människor upplever någon gång i sitt liv att de blir svartsjuka. Det kan vara en kort känsla av obehag, som kan göra en ledsen, osäker, arg och eller skamfylld.
För de flesta går det över ganska fort men för andra kan det vara ett problem som inte stannar vid den obehagliga känslan.
Känslan av skam kan väckas när man upplever att man blir avvisad, ignorerad, bortvald eller övergiven. För vissa kan detta leda till ilskna utbrott och anklagelser som upplevs som oproportionerliga för den som ilskan riktas mot.
Svartsjukereaktioner kan vara en konsekvens av tidiga erfarenheter i livet där viktiga relationer har varit oförutsägbara. Om dessa relationer har varit otrygga kan misstänksamhet och vaksamhet ha varit nödvändiga strategier för att skydda sig mot psykisk smärta och svek.
Dessa mönster kan följa med in i vuxna kärleksrelationer och i vissa fall utvecklas till ett destruktivt svartsjukemönster.
Ofta finns en sårbarhet kopplad till separation, avvisande och övergivenhet. Detta kan trigga djupa känslor av skam, rädsla och raseri.
Det kan räcka med en liten trigger för att starta tankeprocesserna. Partnern är kanske på en AW och tanken uppstår: ”Undrar när hen kommer hem?”. Ett gryende obehag växer snabbt till ångest och ältande.
Tankarna fortsätter: ”Ett telefonsamtal är väl okej, det visar bara att jag bryr mig”. När partnern inte svarar börjar fantasierna ta över: ”Varför svarar hen inte? Hen gör det för att sätta mig på prov”.
Känslor av ilska, sorg, ledsenhet och skam intensifieras. När partnern till slut kommer hem kan hen mötas av anklagelser, ilska eller stark förtvivlan.
Partnern som kommer hem kan uppleva att hen måste försvara sig mot anklagelser som bygger på fantasier snarare än verkliga händelser. Detta är ofta en omöjlig uppgift.
Samma dynamik kan även utspela sig när båda parter befinner sig på en social tillställning.
Första steget är att förstå att problemet ligger hos dig, inte hos din partner. Partnern kan behöva bli medveten om hur hen har anpassat sig för att hålla dig lugn, ofta genom att sätta sina egna behov åt sidan.
När partnern slutar anpassa sig blir det möjligt för dig att utveckla en inre trygghet och självreglering som inte är beroende av kontroll.
När svartsjukan triggas försämras ofta förmågan till självreglering. Starka känslor tar över och det som brukar kallas den ”smarta hjärnan” går offline. Du hamnar i kamp- eller flyktläge.
Efteråt, när känslorna lagt sig, uppstår ofta ånger och skuldkänslor. Rädslan för att bli övergiven ökar och svartsjukan blir lättare triggad nästa gång. En ond spiral tar form.
I metakognitiv terapi kartlägger vi hur tankeprocesserna ser ut och hur de påverkar din förmåga till självreglering. Vi identifierar triggers och undersöker vilka strategier du använder för att hantera tankar och känslor.
Den destruktiva tankeprocessen bryts ner i en begriplig modell som gör det möjligt att arbeta strukturerat med förändring. Därefter tränar vi på nya strategier som är funktionella och utvecklande.
Framstegen följs med skattningsskalor för att säkerställa att terapin rör sig i rätt riktning.
I vissa fall är det hjälpsamt att involvera partnern i ett till tre samtal för att synliggöra anpassningsmönster och stödja utvecklingen av två självreglerande individer i en jämlik relation.
Psykiskt våld lämnar inga blåmärken men kan omforma vem du är, hur du känner och hur
du lever. Denna text ger ett fördjupat perspektiv på psykiskt och sexualiserat våld,
förklarar normaliseringsprocessen, synliggör vanliga reaktionsmönster och belyser
praktiska hinder för att söka hjälp.
Psykiskt våld lämnar inga blåmärken men kan omforma vem du är, hur du känner och hur du lever. Denna text ger ett fördjupat perspektiv på psykiskt och sexualiserat våld, förklarar normaliseringsprocessen, synliggör vanliga reaktionsmönster och belyser praktiska hinder för att söka hjälp.
Texten är avsedd för dig som vill se mönstren tydligare och få verktyg för egna reflektioner.
Psykiskt våld är maktutövning genom ord, tystnad, regler och känslomässig manipulation. Det urholkar självkänslan, handlingsfriheten och tilliten till den egna uppfattningen.
Vanliga uttryck är förlöjligande, nedvärdering, krav på kontroll över klädval, umgänge eller ekonomi. Kärnan är att dina val inskränks så att du gör – eller avstår från – saker du annars skulle göra.
Reflektionsfråga: Om en vän beskrev detta – vad skulle du säga till den?
Per Isdal definierar våld som handlingar riktade mot en annan som skadar, skrämmer eller kränker och får den andra att agera mot sin vilja eller avstå från det den vill.
Våld är inte alltid fysiskt eller uttalat. Latent våld innebär att hotet finns närvarande i stämningen, vilket gör att du anpassar dig i förväg.
Reflektionsfråga: Vad gör du annorlunda för att förebygga reaktioner?
Sexualitet kan i en våldsam relation bli ett verktyg för kontroll och affektreglering. Efter kränkningar kan intimitet förväntas eller krävas för att ”laga” stämningen.
Ett ja som formas av rädsla, skuld eller eftergivenhet är inte ett fritt ja.
Reflektionsfråga: När ville du senast ha sex för din egen skull och blev respekterad?
Gaslighting förminskar din verklighetskänsla. Händelser förnekas, omtolkas eller görs till skämt. Du får höra att du minns fel eller är överkänslig.
Reflektionsfråga: Vem definierar vad som hände – och hur känns din version i kroppen?
Normalisering är en gradvis process där gränser flyttas millimeter för millimeter. Små eftergifter och försoningsperioder bygger en ny norm.
Reflektionsfråga: Vad var otänkbart tidigare som du accepterar nu?
Isolering är både mål och följd av våldets logik. Den kan ske direkt eller indirekt genom skam, trötthet och konfliktundvikande.
Reflektionsfråga: Vilka speglar har försvunnit ur ditt liv?
Anpassning, blidkande och undvikande är ofta rationella strategier i en hotfull kontext, men cementerar beroendet över tid.
Reflektionsfråga: När blidkar du istället för att sätta gräns – och varför?
Använd frågorna som speglar. Svara som om du var din bästa vän.
Att se mönstren är första steget. Du behöver inte agera direkt.
Kom ihåg: Det du känner är giltigt. Kunskap ger tolkningsföreträde och öppnar möjligheten att planera i din takt.
Existentiella frågor dyker ofta upp när livet förändras, när något skaver eller när gamla sätt att leva inte längre känns hållbara. Det kan handla om mening, identitet, ensamhet, frihet, ansvar, livsval eller en känsla av att ha tappat kontakten med sig själv. I terapin får dessa frågor ta plats – utan att pressas in i snabba lösningar.
När du kommer till mig möts du inte av färdiga svar eller manualer. I stället får du ett tryggt utrymme där du kan utforska det som är viktigt för dig, i din takt. Här får du vara människa – med tvivel, längtan, oro, hopp och allt det som hör livet till. Jag hjälper dig att stanna upp, lyssna inåt och hitta ett språk för det som kanske länge varit ordlöst.
Existentiella frågor väcker ofta starka känslor. Tillsammans utforskar vi hur dina tankar, känslor och kroppsliga reaktioner hänger ihop, vilka berättelser du bär på och hur de påverkar dina val. Vi arbetar med att sakta ner, se mönster och förstå vad som faktiskt är ditt – och vad som kanske kommer från omgivningens krav eller gamla erfarenheter.
När du får syn på dig själv på ett nytt sätt öppnas också nya möjligheter att leva mer i linje med det som är sant för dig.
Existentiellt arbete handlar inte om att ta bort osäkerhet, utan om att bli tryggare i att leva med den. Målet är att du ska stå stadigare i dig själv, känna större frihet i dina val och kunna leva mer autentiskt. Det kan innebära att förändra något i livet – eller att förhålla dig annorlunda till det som redan finns.
Du behöver inte veta vart du är på väg när du kommer. Det räcker att du är villig att utforska. Tillsammans hittar vi en riktning som känns hållbar, meningsfull och sann för just dig.
När ni kommer till mig för parterapi möts ni av en trygg, tydlig och aktiv terapeut som hjälper er att förstå vad som händer mellan er – inte bara vad som sägs. Min utgångspunkt är att alla par bär på en längtan efter kontakt, trygghet och att få känna sig betydelsefulla för varandra. När det blir svårt i relationen kan det handlar om brist på vilja, men ofta rör det sig om mönster som blivit för trånga, för snabba eller för såriga att ta sig ur på egen hand.
Jag arbetar utifrån grundläggande principer om anknytning, känslomässig trygghet och hur våra inre reaktioner påverkar samspelet i relationen. Det innebär att jag hjälper er att:
När ni får syn på vad som händer i stunden – i kroppen, i känslorna och i kommunikationen – skapas nya möjligheter att mötas.
Jag arbetar integrativt och använder min bakgrund inom gestaltterapi, affektfokuserad terapi, MCT och traumaförståelse för att hjälpa er att:
Det är ofta först när vi förstår hur vi gör – inte bara vad vi gör – som förändring blir möjlig.
I parterapi hos mig får ni:
Jag är aktiv i rummet, guidar er genom samtalet och hjälper er att hålla fokus på det som är viktigt – både för relationen och för var och en av er.
I parterapi hos mig arbetar vi inte mot ett förutbestämt mål om att ni ska stanna kvar eller gå isär. Jag bär inget projekt för er relation och jag vet inte på förhand vad som kommer att vara rätt för just er. Det som däremot är tydligt är riktningen i själva terapin: att ni båda ska bli tryggare, mer självständiga och mer förankrade i er egen känsla av vem ni är och vad ni behöver.
Det handlar om differensiering – att kunna vara i nära kontakt utan att tappa sig själv, och att kunna stå på egen grund utan att skapa avstånd. När det är lika tryggt att vara nära som att vara självständig uppstår en relation där båda kan andas, välja och mötas på ett mer autentiskt sätt.
Att vara chef innebär ofta att bära stort ansvar – för människor, struktur, arbetsmiljö och resultat. Många ledare fastnar i oro, överplanering eller känslan av att behöva vara allt för alla. I chefscoachning hos mig får du ett tryggt samtalsrum där du kan reflektera, sortera och utveckla ditt ledarskap på ett hållbart sätt.
Här arbetar vi inte med färdiga modeller. I stället utforskar vi det som faktiskt händer i dig när du leder andra: dina reaktioner, dina mönster och det som skaver. Samtalen är både mänskliga och praktiska – för ledarskap är alltid båda delarna.
Min coachning vilar på terapeutisk kompetens ochfleraårs erfarenhet av att leda människor och verksamhet. Jag har arbetat i roller där ansvar, planering, säkerhet och samordning varit centrala. Det gör att jag förstår både det operativa och det relationella i ledarskap – och hur det känns i kroppen när ansvaret blir tungt.
Många chefer fastnar i mönster som ser ut som engagemang men som i längden skapar stress: oro för allt som kan gå fel, överplanering, ältande eller att ta ansvar för allas känslor. Med MCT arbetar vi med:
När du får syn på dina mentala mönster blir det lättare att leda både dig själv och andra.
Målet är inte perfektion, utan ett ledarskap där du står stadigt i dig själv. När du blir tryggare, tydligare och mer förankrad i dina egna värden blir du också en ledare som andra kan lita på – inte för att du gör allt rätt, utan för att du är närvarande och autentisk.
Du behöver inte komma med färdiga frågor. Det räcker att du kommer som du är.
Fyll i formuläret med din fråga eller fundering,
du är inte ensam
