Otrygg undvikande anknytning

Som vuxen känner jag oftare obehag än glädje i känslomässig närhet. Jag har svårt att öppna mig och berätta om känslor och tankar.

Om någon skulle försöka komma nära mig och lära känna mig, har jag svårt att tro att de skulle finna något särskilt spännande. Jag har svårt att knyta an till någon.

Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar hade svårt att visa känslor, både med ord och med fysisk närhet, vilket gjorde att jag inte så ofta fick kärleksfulla varma kramar. I min familj var jag bra på att vara stark.

Jag berättade inte för mina föräldrar om jag har haft en jobbig upplevelse eller om jag mådde känslomässigt dåligt. Jag var bra på att vara snäll och visa upp en fasad utåt där jag var glad, oavsett hur jag mådde inuti. Jag kunde ofta känna mig ensam men jag tryckte ner känslan och pratade inte om det.

Mina föräldrar var känslomässigt svårtillgängliga och hade ofta många andra saker att göra som var viktigare än jag.

Passar det ihop med dig?